Installationsbild, Three Moral Tales. Malmö Konsthall 2019. Foto: Helene Toresdotter

THREE MORAL TALES
Ana Jotta
Joëlle de La Casinière
Anne-Mie Van Kerckhoven

15.6 – 25.8 2019

Curator François Piron

Den moraliska eller sedelärande berättelsen är en typ av litteratur som framför allt var populär under 1700-talet. Då var levnads- och handlingsmönster starkt bundna av stränga konventioner, vilka bestämde sociala roller och genrer, men det tilltagande förnufts- och frihetstänkandet, så karakteristiskt för perioden, började förändra etablerade mönsters så kallade ”naturliga ordning”. Genom fabler och satirer uttryckte moraliska berättelser vassa, kritiska kommentarer om tidens sociala relationer och hierarkier för att avkoda de outtalade regler som gällde under denna kapitalismens tidiga era, ofta med en extrem ironi och grymhet som i Jonathan Swifts eller Marquis de Sades berättelser.

Konstnärerna som bjudits in till utställningen Three Moral Tales skapar inte moralistiska verk, men verken får ändå en viss moralisk dimension genom att de framstår som kritiska allegorier. Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven använder sig av fabler och karikatyrer för att observera och kritisera grymheten i mänskliga relationer. De ”moraliska berättelser” som de tre konstnärerna presenterar undersöker representationer av ondska och utmanar hierarkier, traditioner och den sociala ordningen. Därmed följer de även upp en viss anda hos det tidiga 1900-talets ikonoklastiska avantgarde-rörelser.

Joëlle de la Casinière från Frankrike, Ana Jotta från Portugal och flamländska Anne-Mie Van Kerckhoven har alla gemensamt att de inte brytt sig om trender inom samtidskonsten. De har under sina karriärer oförtröttligt kämpat för att undgå att kategoriseras eller placeras i fack. Istället har de följt sina egna vägar, undvikit mittfåran och vägrat låta sig påverkas av konstmarknadens och institutionernas olika svängningar. Ibland har de skapat alter egon, och dolt eller på ett lekfullt sätt ändrat sina namn som en slags reaktion på den utbredda varumärkifieringen av konstnärer inom konstvärlden, och på den marginalisering som de påtvingats i egenskap av att vara kvinnliga konstnärer. Paradoxalt nog har de genom denna marginalisering medvetet kunnat förhålla sig flexibla inför olika medier och stilar. De har anammat ett egensinnigt formspråk och haft den totala friheten som sin enda regel.

 

Ana Jotta. Fala-só (detalj), 2017. Courtesy ProjecteSD, Barcelona. Foto: Simon Vogel.

Ana Jotta. Fala-só (detalj), 2017. Courtesy ProjecteSD, Barcelona. Foto: Simon Vogel.

 

I Ana Jottas verk återkommer djurfigurer som referenser till tecknade figurer, särlingskonst, barnboksillustrationer och generellt till kultur som anses mindre betydande. Dessa djurfigurer hänvisar till fabler, från Ovidius Metamorfoser från antiken till Jacob och Wilhelm Grimms sagor, där antropomorfism och djuriskhet smälter samman till fantastiska figurer. Ana Jottas målningar, som hennes eleganta porträtt av Mademoiselle Rivière efter Ingres som visar ett gulligt musansikte, är fräcka och upplysande. De belyser vårt förhållande till processerna kring identifiering och empati och konfronterar självklarheten hos den klassiska kulturen genom att förvandla den till kitsch. Det är bara ett litet steg från att använda djurfiguren till att skapa en karikatyr, vilket Jotta använder sig av i sina målningar, teckningar och installationer och följer därmed arvet från det tidiga 1900-talets avantgarde-rörelser. Precis som i teckningar av Grandville eller George Grosz, så visar de sociala rollerna upp sig i all sin uselhet: kapitalisten med sin höga hatt, prästen med sin svarta rock, kommunisten som biter i sin kniv och den svältande tiggaren. Karikatyrer var, och är fortfarande, ett mycket effektivt sätt att inte bara förvränga verkligheten, utan även visa på hur ”verkligheten” kan förvrängas i och av sig själv.

Hennes verk Ana e eu (Ana och jag) från 2018 är en installation med upphängda bemålade, runda skivor av kartong, på vilka hon målar scener och detaljer från George Herriman’s karaktär Krazy Kat. Det är en värld av absurt våld, där de förmänskligade djuren ständigt ställs inför krafter de inte kan kämpa emot, det må vara tyngdkraften, kaos eller polisen.

 

Joëlle de La Casinière Tablotin: Adio Televisi, 1982. Mixed technique on card-board. Courtesy of the artist

Joëlle de La Casinière, Tablotin: Adio Televisi, 1982. Blandteknik på kartong. Courtesy konstnären

 

Joëlle de La Casinière har under de senaste fyra decennierna arbetat helt självständigt i gränslandet mellan poesi, film, och bildkonst. Hennes konst definierades i stor utsträckning av hennes livsstil: hon levde länge som en nomad. Hon har bott och arbetat med likasinnade vänner, som aldrig kallat sig eller eftersträvat karriärer som konstnärer eller poeter. Tillsammans grundade de under det tidiga 1970-talet kollektivet Montfaucon Research Center, en fiktiv institution i ett hus i Bryssel, som fortfarande är aktiv idag och som fortsätter att ge ut böcker och producera film och video.

Utställningen Three Moral Tales är den största presentationen hittills av Joëlle de La Casinières verk. Den sätter fokus på hennes Tablotins, en imponerande samling verk som sträcker sig över fyra årtionden. De här collagen, från början avsedda som brev till vänner och släktingar, samlar anteckningar, hand- och maskinskrivna dikter samt teckningar och utklippta bilder. Många av dem refererar till äldre miniatyrmåleri och medeltida illustrerade manuskript. De är sporadiska dagboksanteckningar eller osammanhängande resejournaler och liksom i brevromanen Persiska brev av Montesquieu från 1700-talet kommenterar de förundrat och kritiskt sin omvärld.

Förutom en presentation av cirka 150 sådana collage kommer utställningen att innefatta ett nytt videoverk där konstnären har skickat sina collage till vänner, och sen spelat in dem när de läser eller till och med sjunger deras innehåll. Tillsammans med sin medarbetare, musikproducenten Jacques Lederlin, har hon sedan lagt på lager av ljud och musik i videon för att skapa en stämning som bidrar till fokusering och meditation.

 

 

 

Anne-Mie Van Kerchkoven Atman/Wombman,1988. Silkscreen paint and plastic foil on trovicel with iron hinged joints Photo: Peter Cox. Courtesy Zeno X Gallery, Antwerp

Anne-Mie Van Kerchkoven
Als een Swastika (Tibet), 2015, Foto: Peter Cox. Courtesy Zeno X Gallery, Antwerpen.

 

Eftersom den flamländska konstnären Anne-Mie Van Kerckhoven började ställa ut på mitten av 1970-talet har hennes verk alltid samexisterat med punkrörelsen, som hon på sitt eget vis har förblivit trogen genom alla år. Från punkestetiken tog hon idén om collaget som en metod att iscensätta och sätta ihop bilder som är varandras extrema motsatser. Som pionjär inom den industriella noisemusiken med sitt band Club Moral har hon dessutom alltid sett till att utmana publiken genom starka sinnesintryck och intellektuell stimulans. Van Kerckhoven drivs av en radikal, feministisk grundsyn och har kontinuerligt betonat representationen av kvinnor och deras empowerment (egenmakt) inför den alienerande manliga blicken.

Van Kerckhoven’s verk är av intresse för en mängd olika fält och hon har samarbetat med kognitionsforskare, koreografer och teologer, för att bara nämna några. Hennes verk är politiska och utmanar sociala och moraliska konventioner genom att ge en direkt och emellanåt provokativ bild av den inneboende grymheten i mänskliga relationer. Utställningen vill ur Van Kerckhovens omfattande produktion under fyra årtionden lyfta fram hennes representationer av ondska och deras förhållande till makt. Den fungerar som en sorts retrospektiv översikt över hennes arbete, från det tidiga 1980-talets teckningar och målningar till de senaste digitala collagen och den omfattande dokumentationen av de många publikationer och trycksaker, som hon producerat fram tills nu.

/François Piron

Till utställningen följer en publikation formgiven av Bureau Roman Seban. Den fungerar som ett sakregister, och sätter fokus på ett enskilt, tidigare opublicerat, verk av varje konstnär.

 

Pressbilder

Utskriftsversion